Fest i valen, Norrköping, 2005 - dag 1

10 juni 2005 av Erik Nilsson

Fest-i-valen är en tvådagarsfestival som äger rum i Norrköping i början av februari. Arrangemanget arrangeras i Kulturkammaren. Runt 50 artister och dj:s uppdelat på tre scener, ett dansgolv/dj-scen samt ett rum för filmvisning. Eftersom det är i början av februari är det inte direkt läge för att campa, men man brukar upplåta sovplatser på en skola i närheten.

Först ut på stora scenen, Blåvalen, var Ika Nord. Dessvärre hann jag bara bevittna de sista tio minuterarna. Men för oss som växt upp på 80-talet så är det med en blandad förtjusning och förträngda barndomsminnen man ser vad denna Ika Nord hittar på.

Meine Kleine Deutche

Med punkig electropop och desperat sång tog sig MKD an Blåvalen. Det tre man starka bandet består förutom av trummaskin också av Mia Johansson på sång, Mattias Åkerfeldt på gitarr och Patrick Bohman. Men de hade väldigt svårt att charma den glesa publiken. Senast jag såg dem var 2003 på Emmabodafestivalen, men allt som gjorde den spelningen bra tycktes saknas nu. Publikkontakten var som bortblåst och musiken kändes mer jobbig än tilltalande. Efter ett tag vaknade dock publiken till lite, men då kom nådastöten. Bradlarmet i lokalen hade råkat utlösas av någon rökmaskin och alla var tvungna att utrymma. Denna paus kändes dock som en lättnad på ett sätt. Vi var i alla fall tvungna att spendera ca tio minuter ute i kylan innan vi blev insläppta igen.

DAAU

“Die Anarchistische Abendunderhaltung” från Belgien är ett band som har influenser från bland annat jazz, klassisk musik och världsmusik, men gärna även sneglar åt andra håll. Detta skapar ett eget och mycket dansant sound, det känns som nästan allt kan hända och gör det! Beväpnade med fiol, cello, dragspel, bas, klarinett och trummor intar Daau scenen. Trots att de tidigare inte besökt Sverige är det inget som märks i gensvaret från publiken. Det känns befriande att se dessa Belgare och musiken de gör är riktigt bra.

Andreas Tilliander

Musik som är omöjlig att stå still till. Ja, det är så det här, Andreas Tillianders elektroniska musik är omöjlig att stå stilla till. Man kan försöka tvinga sin kropp att stå stilla, men man kommer att misslyckas.

Efter dag ett var det dags att krypa till kojs. Vilket innebar att ta sig till Rudolf Steinerskolan som erbjöd sovsalar. För hundra kronor fick man tak över huvudet och frukost under hela festivalen.

Kommentarer:

kommentarer stängda för denna artikel