Sigur Rós på Dalhalla 28/6
4 juli 2006 av Gästskribent
Text och bilder av Jon Gustav Eriksson.
Sigur Rós är ett av de där banden som har lyckats både konstnärligt och kommersiellt, någonting ganska sällsynt. Dessutom är de ett av de där banden som lyckats etsa sig fast i mig, följer efter mig år efter år. Jag minns när jag första gången lyssnade på dem, jag gick i åttan och hade fått ett blandband av en kompis som jag knappt minns namnet på nu. På blandbandet fanns låten “Ny Batterí” med, en typisk Sigur Rós-låt med alla komponenter som har gjort deras sound så orginiellt, sångaren Jonsís nästan ylande röst, gitarrslingor spelade med stråke och en slags lättsam melankoli som man inte riktigt kan placera. Jag blev frälst efter tre minuter.
Nu, fyra, nästan fem år senare så ser jag dem live för andra gången. Scenen, Dalhalla, skulle nästan kunna ha varit specialbyggd för dem. En scen upprest i en krater med ett djup på nästan femtio meter. Scenen är byggd längst ner i en liten vattensamling och har en vallgrav mellan scen och läktare. Stenväggarna ger en fantastisk akustik. Man kan lätt säga att när jag gick ner mot läktaren så var mina förväntningar sky höga, så där höga som de är när man ska se ett av sina favoritband göra vad de gör bäst, att spela musik. Efter en lagom lång väntan och ett bra förband (deras stråk-kvartett Amina) så kommer dom upp på scen och spelar en av de bästa öppningslåtarna en konsert kan få, “Glósóli”, med ett klimax som får det att rysa från första till sista rad. Konserten fortsätter att imponera men tappar lite energi på grund av dåligt ljud, bandet måste till och med läxa upp ljudkillarna lite under “Olsen Olsen”.
Personligen är deras nyaste album “Takk” ett av bandets svagaste. Trots välskrivna låtar så låter det lite för, hm, ja.. Sött. De spelar nästan bara låtar från just Takk och lämnar klassiker som “Hafsol” och “Vidrar vel til loftarasa” till senare konserter. Nu när nyaste skivan blev en försäljningssucce så är väl det bara naturligt men jag lämnar konserten med mersmak. “Gong” stod ut som den bästa låten i mitten av konserten, den visar Jonsí i sitt esse, hans röst har aldrig låtit bättre och den låter mycket bättre live än på skiva.
Men de sparar det bästa till sist. Som extranummer spelar de “Popplagið”, en poplåt som spårar ur och blir till ett elva minuters ljudspel som inte lämnar någon oberörd, de sista minuterna är ren och skär frustration och sorg insvept i ett underbart gitarriff. En stark öppning och ett starkt slut förlåter nästan alla småfel i mitten och i slutet av dagen känner jag att den långa resan till Dalhalla var värt alla pengar.
På konserten spelade de:Takk…
Glósóli
Ný Batterí
Sæglópur
Gong
Andvari
Hoppípolla
Með Blóðnasir
Vaka
Se Lést
Olsen Olsen
Svo Hljótt
Heysátan
Extranummer:
Popplagið
Kommentarer:
kommentarer stängda för denna artikel
