Arvika06 – lördagen enligt Erik.

25 juli 2006 av Erik Nilsson

Dagen börjar utmärkt med att man ligger på en filt på gräset utanför tältet och väntar på att solen skall höja sig över trädtopparna och låta sina strålar värma oss. Något senare blir det en tur in till stan för en dusch på Sporthallen och inköp av en skateboard på leksaksbutiken. En skateboard får jag inte glömma att ta med mig nästa år, utmärkt att ha när man skall fram och tillbaka mellan city och campingen/området.

Montt Mardié är första konserten för dagen och det är ömsom vin, ömsom vatten. För en gångs skull gillar jag faktiskt låten Highschool drama, men David Pagmars underbara röst tenderar att falla bort lite och drunkna i musiken, vilket är synd på en sådan bra röst. Med låtarna från EPn Science som t.ex. 1969 och The Pilot klarar dock David Pagmar med att överrösta bandet och genast blir det så mycket bättre. I en av låtarna övergår musiken till att endast bestå av en gitarr och sång och precis där är det magi.

Efter det går jag iväg för att hinna se slutet på And you will know us by the trail of dead… Men jag tänker inte skriva något mer om det utan lämnar det till Jon och hans rapportering av dagen.

Sedan är det campingen och såklart missar man en hel del band genom att drägga på campingen, men huvudsaken är att man har kul och kul det har vi. Men jag kan rekommendera att du läser Thome Yorks recension av Radio Dept.
Recensionen

Kvällen höjdpunkt är Franz Ferdinand. En trevlig och välkammade poporkester från Glasgow som spelar rockig, dansant indiepop/-rock. På det hela taget skulle jag kalla det en trevlig konsert. När bandet från scen ber publiken ta tre steg tillbaka lyder publiken snällt. Själv sitter jag och de jag hänger med för kvällen uppe på slänten och att se ett stort publikhav verkligen ta tre steg bakåt är riktigt fint. Sedan dansar vi till Michael och livet blir sådär bra som det bör vara. Franz Ferdinand var ett av de stora affischnamnen inför årets Arvikafestival och de lyckas med att bära upp det också, mycket bra! För övrigt ser jag till att springa fram o tillbaka mellan pressbackstage och mina kamrater i slänten för att förse oss med kaffe. _
Bilderna

Ladytron avslutar kvällen och står faktiskt för en av festivalens bästa spelningar. Tyvärr är publiken lite loj, men det är ändå 02:00 på natten och flera dagars festande har nog satt sina spår. Men Ladytron serverar sina hittar och ger oss sitt allra bästa. Synthpop at its finest!
Bilderna

Efter detta är det bara sista natten kvar. Sista natten av en festival är alltid speciell, fylld med delar av vemod och lycka. För trots att man känner att det är skönt att komma hem till en varm mjuk säng och en riktig dusch och riktig mat så är festivallivet lycka. Och alla dessa människor man träffat som man inte vet om man kommer se igen, nej ångesten som brukar komma ett par dagar efter en festival är inget man vill ha. Vardagen kommer alltid slungandes mot en som en rak höger i mellangärdet.

På det stora hela var det en alldeles underbar festival. Även om inte pressbackstage och partybackstage var lika fancy som på Hultsfred och organisationen av camingområdet inte höll helt samma klass som Hultsfred heller så var upplevelsen helt klart likvärdig, om inte bättre. Och det är upplevelsen man är ute efter.

Kommentarer:

kommentarer stängda för denna artikel