Antony and the Johnsons, 7 november, Olympia, Paris
27 november 2006 av Erik Nilsson
Hur skall jag kunna förmedla en rättvis bild av vad jag tyckte och kände under den här konserten? Jag kan bara säga att jag behövde det här. Antony and the Johnsons kan få det att vattnas lite i mina ögon när jag lyssnar på skivorna, men att gråta genom en hel konsert? Det trodde jag faktiskt inte. Men så var fallet.
Kanske var det andra underliggande orsaker som fick det att brista, men det var den underbara musiken och Antonys inlevelse i sången som var katalysatorn. För detta är första gången jag gråtit mig igenom en hel konsert bara för att det var så underbart.
Visst kan jag klaga på låtarna som saknades, eller att Cripple and the starfish var lite väl tam. Men det återstår ändå det faktum att detta är känslomässigt den starkaste konsert jag varit på. Och då har jag ändå varit på ett stort antal olika konserter.
Tack!
Kommentarer:
kommentarer stängda för denna artikel
